Hey I made it, I'm the worlds greatest.

Det finns bara ett ord som skulle kunna sammanfatta den här dagen. SMÄRTA. Fast nu ljuger jag lite, det finns ju faktiskt ett par till (inget som stämmer riktigt så mycket som just smärta dock, vill bara poängtera det). Om vi tar det från början så är det ju VÄNSKAP. Vem går liksom upp mitt i ottan och drar till Sthlm över dagen, enbart för att vänta på att ett pucko ska springa 30km och sen åka hem igen, om inte en riktigt fin vän. Ditresan gick alldeleds utmärkt, jag körde första biten för att sen kunna lägga mina pensiönärslika ben på instrumentbrädan för att få dämpa svullnaden som uppstår när jag sitter för länge (har övervägt stödstrumpor, men det har liksom alltid stannat vid det). Som av ett under körde vi heller aldrig fel. Jag och Anna kör alltid fel, utan undantag. Men inte idag (ja alltså, inte förrän vi kom till Lidingö då, men vem hittar på Lidingö?). Väl framme stoppade vi i oss den medhavda lunchen, hämtade ut min nummerlapp och stod i en toakö som inte var av denna värld. En halvtimme senare skyndade vi oss den helt sjukt långa vägen mot start, och tänka sig, jag hade hela tre minuter till godo när jag kom dit.

De första 12 km gick helt okej. Det var dock kö i starten (trots min tidiga startgrupp) så första km gick på över åtta minuter! Iaf, efter 12-13 km började jag få ont i knäna och jag kände mest att jag inte alls kommit in i loppet. Jag gillar inte terräng, terräng gillar inte mig. Efter halva loppet var det misär och jag hade seriösa funderingar på att bara skita i allt och åka hem istället. Kanske var någon bra lördagsfilm att hinna hem till eller så, tänkte jag. Men nej, min mentala styrka (eller som Anna uttryckte det: "tur att du är så jävla envis ändå") vann visst över kroppen och det var bara att köra på. Det gjorde sjukt ont och jag gissar att mina försök att hålla masken inför alla peppande åskådare var ganska löjliga när jag tänker efter (jag förstod det eftersom att alla tittade på mig med antingen sympati i blicken, eller helt enkelt med ett "herregud, människan är ju dum i huvudet"). Var nära tårarna ibland, speciellt i nerförsbackarna när all belastning hamnade på knäna.

När det var sex km kvar och jag började inse att jag kanske skulle hålla hela vägen blev jag pepp och tog i lite extra, enbart för att sedan trampa snett och tre sekunder senare bli armbågad av en ångvält i neongul tisha. Jag tyckte ganska synd om mig själv då, tyckte att det var taskigt gjort och så, men då såg jag ett sms från min brutta (som ju var där och hejade, men lyckligtvis lämnat sina pom poms hemma) att det inte var så långt kvar och att jag var bäst och heja mig. Det var guld värt det där sms:et. Fick extra krafter då. Sen fick jag ännu ett. Som värmde precis lika mycket.

Kom efter mycket om och men i mål iaf, och jag spurtade på det där upploppet som jag aldrig spurtat förr. Kände inte av en enda krämpa i kroppen, såg bara MÅLGÅNG-skyltar och ville dit så fort som möjligt. Insåg då att jag hade ganska mycket krafter kvar. Men iaf, det tog mig 3h 15min att springa 30km kuperad terräng. Det är 1h 5min per mil. Det är helt okej tycker jag. Ganska bra faktiskt. Så jag tror att STOLTHET är ett ord som också kan sammanfatta dagen. Och VILJA (och okej, jag kan gå med på galenskap). Sen att jag inte har tagit av mig min medalj sen jag fick den kanske bara är märkligt beteende, jag vet inte.

Jävligt glad (och fräsch!!) 15 min efter målgång. Jo man tackar.